FLOCKLIV

Snart...mycket snart...kan jag tugga vingummi!!!

I morse vaknade jag till liv, strax efter Mikael hade begett sej iväg till jobbet, av ett jädra liv...det bankade och knackade i hela huset. Hundarna sprang omkring i ren förskräckelse och jag rusade runt för att lokalisera vart det hela kunde komma ifrån.

Knackande och bankande avtog något och något inombords förklarade för mej att det måste vara den nya grannen som bygger om i sin verkstad.

Men helt plötsligt brakade helvetet löst igen, jag blev kall inombords när jag förstod att det kom ifrån vårat tak, jag öppnade fönster efter fönster, för att eventuellt kunna se något, till följd blev att säkert ett ett trettiotal med stora fåglar började snurra omkring och kretsa runt runt...

Efter att en gång ha sett Alfred Hitchcocks "fåglarna", så stängde jag fönstret fortare än kvickt...och nu väntar jag enbart på att Mikael skall komma hem och rädda oss!!!

Har nu somnat in, efter en kämpig natt. Hennes andning var väldigt tung och hon fick kämpa för varje andetag, febern slet i hennes kropp och efter att vid nersövt tillstånd konstatera en stor cancerknöl i hennes hals, så fanns bara ett alternativ.

Detta har skett explosionsartat, senast i gårkväll, var hon överlycklig över att sonen kommit på besök i huset och hon vandrade från än den ena till den andra för att få klappar. För en vecka sedan var hon ute på en lång promenad och lyckades ta sej fram i stora snödrivor.

I morse sa jag -Hejdå Lady! och tog för givet att vi åter skulle ses efter denna jobbardag, trodde nog att hon hade dragit på sej en lunginflammation och att den kunde botas.....men så blev det inte.....

Jag tror nog att hon där borta nu slagit sej i följe med Mikaels pappa, som lämnade oss alla för en hel del år sedan, de älskade verkligen varann.

Så måste det ju helt enkelt vara....eller hur?

Vi saknar dej lilla gumman

...dags att skita ner sej igen...jippi!!!